Den femte juni fattade S-M-L-majoriteten i Region Västernorrlands hälso- och sjukvårdsnämnd ett blytungt beslut: Att projektera en utbyggnad om 4000 kvadratmeter av den onkologiska verksamheten på Sundsvalls sjukhus – dagvård- och mottagningsverksamhet. Kostnad: 155 miljoner plus inredning. Onkologins hyreskostnader mer än fördubblas – en ökning på 8,4 miljoner per år.

I en region där det prognostiserade underskottet för i år ligger på 120 miljoner kr och snabbt försämras, har man väl underlag som visar att den stora utbyggnaden verkligen behövs?

Inte alls. Det finns ingenting av detta. Visserligen presenterade man ett diagram där det verkar som om onkologins verksamhet har ökat kraftigt. Men skrapar man litet på siffrorna så visar det sig att diagrammet i själva verket är helt vilseledande.

För vad är det som har ökat?

Antalet telefonkontakter har ökat från cirka 1 000 till 2 700 mellan 2015 och 2018. Antalet besök hos sjuksköterska i Sollefteå har under samma tid ökat från 0 till cirka 1100. Antalet besök hos dietist har ökat från 0 till cirka 500.

Men antalet faktiska besök hos läkare och sjuksköterskor på onkologimottagningen i Sundsvall är praktiskt taget oförändrat under hela fyraårsperioden, drygt 8 000, inte 12500 som regionens underlag visar.

Beslutet togs alltså med ett underlag som inte är korrekt. Och då finns det väl bara två alternativ: Antingen tar man stora investeringsbeslut baserade på löst tyckande och missuppfattad statistik. Eller också finns det skäl till investeringen som man inte vill redovisa.

Det som då ligger närmast till hands är att detta handlar om fortsatt centralisering. Den huvudsakliga onkologiska verksamheten ska naturligtvis ligga i Sundsvall, med möjlighet till strålning och läkarbesök. Men när det gäller övrig behandling, så vore det ju väldigt humant om patienterna, som har kortare resväg till de andra sjukhusen, skulle kunna få sina behandlingar där.

Men ”Nära vård” ska kanske inte gälla cancerpatienter? Ska inte Örnsköldsvik få ha kvar sin verksamhet? Hur blir det med cytostatikabehandlingar i Sollefteå – blir det kanske bara litet tablettutdelning? Hur skall vi utnyttja SSIH (särskild sjukvård i hemmet) i framtiden? Och Skandionklinken i Uppsala – som vi redan betalar för och absolut kan utnyttjas mer? Hur ser behoven ut och vilka flöden har vi i dagsläget och framåt?

Hela oppositionen, det vill säga Sjukvårdspartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, gick emot förslaget. Varför?

Jo, därför att vi nu, i en relativt ny mandatperiod, borde börja intressera oss mer för ett helhetsperspektiv – nu när vi har facit i hand på hur tokigt mycket har blivit med tidigare centraliseringar, som medfört överbelastning, personalflykt, skyhöga stafettkostnader och inte minst långa resvägar för patienterna.

Men den oheliga alliansen lyssnade inte på det örat.