Redan siffrorna är förskräckande. År 2014, före maktskiftet, behövde ingen familj vänta längre än 90 dagar för att åtminstone få ett första besök hos Västernorrlands barn- och ungdomspsykiatri. Sedan dess har verksamheten, säger en anställd, närmast rasat ihop. Nu, i juni 2018, fick 55 procent av alla sökande vänta mer än den så kallade vårdgarantins 90 dagar på att få ett första besök.

Enligt målsättningen för verksamheten ska dessutom 80 procent få någon form av hjälp inom 30 dagar. Under de fyra första månaderna i år kom man bara upp i sju (7) procent!

– Det verkar som om det behövs ett självmordsförsök för att få någotsånär snabb hjälp, säger en psykolog till Sjukvårdspartiet. Och att få ett första besök är ofta inte till någon större hjälp. Det kan därefter ta ett år eller mer innan man får en utredning och någon form av behandling eller medicin.

– Kan någon förstå hur det känns att hitta sitt barn med blödande handleder, säger en plågad och olycklig mamma till Sjukvårdspartiets representant.

Vad beror då det här på? Personalproblem, är det svar man får från företrädare för BUP. Det fattas både barnpsykologer och psykiatriker.

Men varför är det så? Varför har just Västernorrland gått från att vara bäst i Sverige 2014 när det gäller att klara vårdgarantin för att 2018 bli ”överlägset” sämst i Sverige, medan de flesta av de övriga landstingen och regionerna fortfarande klarar garantin mycket eller ganska bra?

Sjukvårdspartiet och många anställda inom vården har den bestämda uppfattningen att Region Västernorrland, sedan (S) och (Mp) tog över, bland annat genom att köra över personalen, främst genom att införa länskliniksystemet, har gjort sig till en utomordentligt impopulär arbetsgivare, närmast oförmögen att rekrytera personal.

För att se vad Sjukvårdspartiet vill göra åt saken – se Valprogrammet