Sjukvårdens katastrofer beror på organisation som inte funkar

Detta trots att patientflödena i stor utsträckning rör sig inom respektive sjukhus och trots att en så stor del av de problem, som nu plågar RVN skulle lösas enklast och snabbast om avdelningarna hade en ledning och styrning under en gemensam sjukhuschef.

I stället har man 17 länsklinikchefer med staber, de flesta placerade i Sundsvall. Resultatet är ett komplicerat ”stuprörssystem” med trög byråkrati, långa beslutsvägar och beslutstider, dålig tilltro mellan personalen ”på golvet” och chefer på långt håll. Även om man försökt mildra detta genom att införa tre ”närsjukvårdsområden” – med ett chefsled till med direktörer – så kvarstår problemen.

Men två gånger har RVN – efter långa och onödiga dröjsmål – löst problem på ett enkelt och logiskt sätt. Första gången var när kirurgkliniken i Örnsköldsvik 2017 hotades av stängning på grund av läkarbrist. När den sista överläkaren sagt upp sig och katastrofen stod för dörren tillsattes en lokal chef varefter problemet snabbt var löst.

Och nu, inför en ny katastrofsommar i Örnsköldsvik, med barnklinik och BB stängda i sex veckor, gör man likadant. Man har tagit fram en åtgärdsplan som borde ha funnits för länge sedan – innan ordinarie läkare blivit sjukskrivna, innan uppsägningsblanketter lämnats och innan man tvingats till en ”fri prissättning” av hyrbarnläkare.

Man har tillsatt en lokal chef för barnläkarna. Men nödlösningar, eliminerar inte länsklinikernas permanenta problem: Att de inte svarar på tidiga signaler som kommer från personalen. Att det går alldeles för lång tid innan åtgärder sätts in. Att de varken har kunskapen, mandatet eller överblicken för att anlägga en helhetssyn på vården och se hur deras åtgärder får följder som påverkar andra kliniker, alla tre sjukhusen, ambulansverksamheten, andra regioner och inte minst befolkningen.

Så i stället för att vänta på nästa katastrof – avskaffa länsklinikerna, tillsätt lokala sjukhuschefer som i Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå har ett naturligt samarbete med enhetschefer och personal. Vi borde inte behöva vänta tills vi nästa gång får läsa i tidningen att ”den sköra situationen har utvecklats till en katastrof, Ännu en verksamhet stängs på grund av personalbrist.”