Replik: Kvar finns länsklinikerna och deras problem

I en replik mot min debattartikel ”Sjukvårdens katastrofer beror på organisationen” påstår gruppledarna Roger Johansson (S) och Patrik Gustavsson (M) att ”Region Västernorrlands organisation fungerar som en helhet för hela länet för att på bästa sätt leverera hälso- och sjukvård till alla invånare.” Vilket omdöme om en organisation som år efter år drabbar personal och patienter med allt djupare kriser – enorma väntetider, kritik från Inspektionen för vård och omsorg (IVO), personalflykt, med stor sannolikhet onödiga dödsfall, stängda avdelningar och skenande kostnader.

Deras invändningar mot min skildring av organisationen tycks vara att jag inte brytt mig om att i detalj beskriva de förändringar, med bleklagda resultat, som RVN:s politiska majoriteter beslutat om under de senaste mandatperioderna.

Men det här var de officiella motiven för att avveckla sjukhusförvaltningar med lokalt ledarskap och bilda 17 länskliniker:

Att ”skapa optimala förutsättningar för en tydligare ledning, styrning och uppföljning samtidigt som ansvar och befogenheter för såväl verksamhet som personal och ekonomi förs närmare medarbetarna.”

Att ”utveckla mer effektiva processer som förenar maximalt värde för patienterna och en attraktiv arbetsmiljö”.

”Kostnadseffektivitet och en systematisk samordning av sjukhusens verksamheter kan utformas.”

Inget av dessa motiv har uppfyllts – inte heller efter att S+M+L hösten 2020 beslutade om en ny omorganisation trots fackliga protester om dålig ”tajming” mitt i pandemin och kostnadsreduceringar. Sju vårdområden är bättre än 17 länskliniker, men det räcker inte. Det finns fortfarande en mängd länskliniker, till exempel kirurgi, ortopedi, gynekologi, BB, barn, IVA och operation. Och med dem fortsatt splittring, brist på samband och helhetssyn med övriga verksamheter vid sjukhusen.