Historien kan lära oss hur vi skapar en bättre framtid. ”Det är av misstagen man lär sig”, heter det ju. Ett optimistiskt sätt att tänka som kan leda till en hoppingivande slutsats. Eftersom Region Västernorrland i många avseenden har värre problem inom sjukvården än praktiskt taget alla andra regioner så har vi därför lättare att se lösningar som verkligen fungerar.
Efter 40 år i vården fick jag vårvintern 2018 frågan: ”Vill du sitta i styrelsen för Sjukvårdspartiet?”. Jag var först tveksam. Jag hade sedan 15 år varit chef för Intensiven på Sollefteå sjukhus och trivdes väldigt bra med det, även om det administrativa arbetet växte för varje år i takt med att landstinget anställde fler administratörer och skaffade fler dataprogram. Det borde ha varit tvärtom.
På vår arbetsplats hade vi en vision: ”Vi ska vara den bäst fungerande intensivvårdsavdelningen norr om Dalälven”. Det var vår driftiga verksamhetschef som myntat den visionen när han i början av 2000-talet rustat upp vår avdelning till toppskick. Vi fortsatte resan även sedan han slutat och tog hem flera priser för hög kvalitet och god arbetsmiljö.
Vi behövde inga ”vårdutvecklare” eftersom i stort sett alla i personalgruppen hade sina ansvarsområden som de var experter på och utvecklade. Min uppgift var att efter bästa förmåga ge dem de förutsättningar de behövde.
Under de senaste åren har en rad förändringar genomförts som genomgripande omorganisationer, länskliniksystem och centralstyrning. Den misslyckade ”insatsplanen” gav färre vårdplatser, nedlagda avdelningar och kraftigt ökade kostnader, trots att verksamheten krympt. Sjuksköterskor och läkare lämnade regionen som ett lämmeltåg och ersattes av hyrpersonal.
Mitt arbete fick nya dimensioner. Att lyssna på personal, patienter och anhöriga i ”avlastande” samtal samt att hyra sjuksköterskor. Som enhetschef kunde man inte påverka tingens ordning men kanske går det i en politisk arena. Så jag bestämde mig för att gå med i Sjukvårdspartiet.
Efter valet 2018 var jag plötsligt heltidspolitiker och andre vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden. Visserligen i opposition, men vad gjorde det. Nu hade jag möjlighet att påverka. Efter fyrtio år i vården med erfarenhet inte bara från akutsjukvård utan från nästan alla specialiteter kunde jag bidra med dessa perspektiv.
Så blev det inte! Det visade sig att den ledning som ändå i stora delar fanns kvar, ännu mer än tidigare hade borrat sig fast i fördomar och felaktiga föreställningar, både om hur vården fungerar och vad som ska göras åt den. Utan att utvärdera sina misstag fortsätta i samma riktning som förut, inte lyssna och att inte ens låtsas om att det finns andra sätt att tänka.
Den viktigaste fråga som jag lyft men aldrig fått gehör för är: Varför har vår region så mycket dyrare vård än likvärdiga regionen med likartade förutsättningar och tre sjukhus, som till exempel Kalmar eller Västerbotten? En konsult påstod att om vi låtit vår befolkning få vård i Västerbotten i stället så skulle den ha kostat 800 miljoner kronor mindre. Problemet är alltså inte antalet sjukhus utan hur vården organiseras och vad man lägger pengarna på.
Men paniken har börjat sprida sig, och jag har fått en allt starkare känsla för att vi nu närmar oss botten – den punkt då utvecklingen till slut ska vända uppåt.
Jag tror att allt fler, i stället för att fundera på vad som kan tas bort, inser att det är dags att fundera på vad som behövs! Vad som varje sjukhus måste ha för att ge en fungerande vård utifrån befolkningens behov och för att professionell personal ska kunna utvecklas och trivas. Det innebär inte att man ska göra allt överallt men att det behövs ett basutbud som skapar mervärde och patientnytta.
Nu är det dags att skrota länsklinikerna och återgå till självständiga sjukhus. Den organisation som nu finns är alltför stor och splittrad för att kunna bli effektiv och skapa lojalitet.
Förutom att länssjukhuset ska ha en bred kompetens så bör ändå de andra två sjukhusen nischas inom olika specialiteter för att uppnå en bra balans.
Vi måste satsa på utbildning och handledning – men inte på kvantitet utan på kvalitet. Detta för att det viktigaste är att de som utbildat sig här också stannar kvar.
Självklart ska man satsa på primärvården. Höj allmänläkarnas status. Ta inte bort akutvården – tillsammans med en tillgänglig primärvård ger den kontinuitet som är viktig.
Satsa och se personalen som en tillgång där investeringar – rekrytering och utbildning – ger både ekonomi i balans och kvalitet. Det går inte att spara pengar genom att minska tillgänglighet och nödvändiga vårdplatser. Det ger i stället utflyttning, personalflykt och en än mer försämrad ekonomi.
Vänd pyramiden. Det är i mötet mellan professionen och patienten som idéer, förbättringar och utveckling skapas – inte hos chefer i en avlägsen hierarki. Skapa platta organisationer och satsa på chefer som är närvarande, stödjande och engagerade. Personalens kunskap, kompetens och drivkraft måste tas tillvara och utvecklas. Det är de som kan vård och de är de som utför den viktigaste och största delen av regionens uppdrag.
I dagens djupa vårdkris är det svårt men just därför också både möjligt och nödvändigt att skapa framtidstro. Genom att vår region har gjort så många misstag med några av sina viktigaste uppgifter – att skapa en god, rättvis och tillgänglig vård för alla sina medborgare – så tror jag att vi bättre än de flesta andra kommer att vara öppna för radikala men egentligen självklara förändringar.
Pia Lundin,
Sjukvårdspartiet
Historien kan lära oss hur vi skapar en bättre framtid. ”Det är av misstagen man lär sig”, heter det ju.
Pia Lundin har arbetat över 40 år inom hälso- och sjukvården, varav mer än 20 år i chefsbefattning. Som chef på Intensivvårdsavdelningen i Sollefteå arbetade Pia och hennes kollegor under visionen ”Vi ska vara den bäst fungerande intensivvårdsavdelningen norr om dalälven”. Det behövdes inga vårdutvecklare eftersom i stort sett alla i personalgruppen hade sina ansvarsområden som de var experter på och utvecklade. Intensivvårdsavdelningen i Sollefteå tog hem fler priser för både god kvalitet och god arbetsmiljö.
Genom åren har dock en rad förändringar genomförts inom vården och arbetet som enhetschef fick nya dimensioner. Pia kunde inte längre påverka tingens ordning varför hon bestämde sig för att gå med i Sjukvårdspartiet för att på så vis kanske kunna påverka mer.
