”Förslag till förändring av sjukhusstrukturen inom Region Västernorrland”
Reservation
Vi Sjukvårdspartiet reserverar oss från beslutet. Detta är de nödvändiga frågorna som vi anser att man ej har besvarat innan beslutet fattades:
att utföra en behovsanalys med fokus på en fungerande vård i hela länet kopplat till målområdena i ”Regionala utvecklingsstrategin för Västernorrland 2020–2030.
Det svar som förvaltningen presenterar hänvisar till strukturutredningens tidigare analyser och innehåller inte någon behovsanalys med fokus på en fungerande vård i hela länet, kopplad till målområdena i Regionala utvecklingsstrategin för Västernorrland 2020–2030 (RUS). Strategin bygger på att stärka Västernorrland som plats för boende, företagande och investeringar.
Dessa perspektiv saknas helt. I strukturutredningens slutrapport framgår tydligt att det inte finns vårdplatser nog i det föreslagna systemet för att ta emot de patienter som idag vårdas i Sollefteå. Att försöka omfördela i snitt 29 patienter till 21 vårdplatser leder ofrånkomligen till ökat antal överbeläggningar, korridorvård och uppsägningar – något som strider mot målen om patientsäkerhet och vårdkvalitet.
Förslaget gör heller ingen lösning på den redan akuta operationskrisen. Det som antyds är att operationsverksamheten i Sundsvall kanske kan upprätthållas – men bara om antalet hyrsjuksköterskor fördubblas från 11 till 22 och dagkirurgiska patienter flyttas till andra lokaler. Det är en extremt sårbar lösning.
Detta sker samtidigt som:
- Regionens väntetider i vården är sämre än rikssnittet i samtliga parametrar enligt “Väntetider i vården – februari 2025”.
- Vårdkostnaderna för 2024 enbart när det gäller köpt regionvård överskred budget med 100 miljoner kronor – och landade på över en halv miljard kronor.
- Socialstyrelsen, SFAI och andra aktörer uppmanar till att regionen skall öka antalet vårdplatser och istället så avvecklas somatiska vårdplatser inklusive intensivvårdsplatser, trots att vi redan idag har få vårdplatser utifrån behovet.
- Primärvården i Sollefteå och Kramfors kommun fungera inte hellre utan är gravt underbemannat med mycket höga stafettkostnader när det gäller läkare.
Förvaltningen hävdar att RUS inte innehåller specifika målsättningar om hälso- och sjukvården. Det stämmer formellt, men är missvisande i sammanhanget. RUS är en övergripande utvecklingsstrategi som bygger på attraktionskraft, tillväxt, inflyttning och trygg livsmiljö – där sjukvården är en grundläggande faktor. Det går inte att tala om ”en plats där människor vill leva och verka” utan att väga in tillgång till nära, fungerande och jämlik vård.
Man påstår också att det vore att bortse från fakta att vilja behålla nuvarande sjukhusstruktur. Vi menar att det är faktaresistens att bortse från de konkreta risker och kostnadsökningar som redan syns i utredningens egna siffror: för få vårdplatser, otillräcklig operationskapacitet, och fördubblingskrav av hyrpersonal.
Att ålderssammansättningen förändras är sant – men det är inte ett argument för att montera ner vård i glesbygd, utan ett skäl att investera klokt. Trygghet, närhet och fungerande vård är nycklar till att faktiskt få till den inflyttning och tillväxt som strategin vill uppnå.
Vi vill också understryka att en hög sjukvårdskostnad inte nödvändigtvis är kopplad till antalet vårdplatser. Enligt Socialstyrelsen har Region Västernorrland redan för få vårdplatser, och intensivvården är underdimensionerad. Att minska vårdresurser ytterligare löser inte grundproblemen – det förvärrar dem.
Regioner med bättre dimensionerad vård har i flera fall lägre kostnader. Varför vården i Region Västernorrland ändå kostar mer, trots sämre kapacitet, är något som varken majoritetspolitiker eller högre tjänstemän tycks vilja granska närmare.
En riktig behovsanalys, i linje med regionens egen utvecklingsstrategi, hade behövts innan ett så genomgripande beslut läggs fram. Det här beslutet riskerar inte bara att försämra vården – det motverkar dessutom de egna strategiska målen för hela länets framtid.
Barbro Mikaelsson
Mattias Rösberg
Per Gybo
Else Ammor
att förstärka riskanalysen kopplat till patientsäkerhet, särskilt med hänsyn till de etiska aspekterna av bristande tillgång till akutvård och transporttider över hela länet.
Yrkandet om en förstärkt riskanalys med särskilt fokus på patientsäkerhet och de etiska aspekterna av bristande tillgång till akutsjukvård och ökade transporttider i länet verkar också ha varit svårt att tas på allvar.
Regionens svar hävdar att tillgången till akutsjukvård inte förändras, utan endast omfördelas. Men detta resonemang är missvisande. I praktiken innebär förslaget att en betydande andel av befolkningen i Sollefteå–Kramforsområdet – ett upptagningsområde med cirka 40 000 invånare – kommer att tvingas färdas längre för akutsjukvård. Detta påverkar tillgänglighet, trygghet och behandlingssäkerhet.
Det är också viktigt att understryka att det varje år rör sig om inte mindre än 3 500 patienter i detta område som triageras som röda eller orangea – det vill säga att de behöver läkarbedömning omedelbart eller inom 20 minuter. Av dessa är över 200 barn i behov av akut medicinsk vård.
Att dessa patienter i högre grad hänvisas till vård på annan ort innebär konkret och mätbar risk för försämrad vård, både tidsmässigt och medicinskt.
Vi anser också att det är särskilt allvarligt att regionen valt att nedvärdera 14 allvarliga risker som tidigare identifierats av professionen – samtliga med maximal risk på den skala som felaktigt används i det aktuella beslutsunderlaget klassas dessa nu som ”sällanhändelser” eller sekundära B-risker. Det är inte en saklig riskhantering – det är en politisk förminskning av professionens varningar. Samtidigt så kommer majoritetspolitikerna hela tiden med ett försvarstal om att utredningarna är gjorda av 100 till 150 medarbetare som förvillar människor. Riskanalyserna är nedgraderade av en mindre oenig grupp som dessutom inte har dokumenterat sina slutsatser, vilket är högst anmärkningsvärt. Den jävsfråga som diskuterats angående detta förfarande har också viftats bort när det gäller analysledaren.
Vidare har regionen valt att använda avståndsjämförelser med små orter i andra län – som Arjeplog, Hede och Dorotea – för att rättfärdiga en försämrad tillgång till akutsjukvård i Sollefteå/Kramfors. Men dessa orter har ofta färre än 3 000 invånare.
Att jämföra dem med ett geografiskt större område med ett 15 gånger större befolkningsunderlag är inte relevant, inte rättvist och inte etiskt försvarbart.
Att använda andras geografiska underläge för att motivera försämringar i vården för ett större område bryter mot både människovärdesprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen. Dessa principer ska vara vägledande för både politiska beslut och klinisk verksamhet.
Det är också inkonsekvent att hänvisa till skillnader mot Region Norrbotten, där man valt att inte lägga ned intensivvårdsavdelningen i Kalix eller dra ned i Piteå, just på grund av riskerna – samtidigt som man i Västernorrland väljer att ignorera samma typ av varningar från vårdpersonal.
Slutligen måste det påpekas att ett övergripande mål med förändringsarbetet uttryckts som;
”att samtliga verksamhetsförändringar direkt eller indirekt ska bidra till att sänka kostnaderna för regionens sjukhusvård.”
Den prognostiserade besparingen på 46 miljoner kronor motsvarar endast 0,4 % av Region Västernorrlands totala vårdbudget på över 11 miljarder kronor.
Att försämra vårdens tillgänglighet, öka riskerna för akuta patienter – inklusive barn – och ignorera professionens varningar för en så marginell besparing är varken ekonomiskt försvarbart, medicinskt motiverat eller etiskt godtagbart.
Vi anser därför att beslutet att inte genomföra en fördjupad, förstärkt och verklighetsförankrad riskanalys är felaktigt.
Dessutom så tycks majoriteten helt bortse från vilken katastrof det skulle innebära för vården i Västernorrland om personalen på Sollefteå sjukhus skulle välja att säga upp sig. När regionen inte klara av att ta hand om det patienter som finns och ha en rimlig tillgänglighet hur skulle situationen bli då. Ett synnerligt oansvarigt beslut när det inte finns tillräckliga resurser över huvud taget i länet.
att utreda vilken roll en bevarad fungerande vård i Sollefteå, ur ett samhälls- och utvecklingsperspektiv, spelar för Försvarsmaktens planer på etablering i Sollefteå.
Att utreda vilken roll en bevarad fungerande vård i Sollefteå, ur ett samhälls- och utvecklingsperspektiv, spelar för Försvarsmaktens planer på etablering i Sollefteå – det var kärnan i det återremissyrkande vi lade.
Regionens svar har inte genomfört detta. Istället har fokus lagts på vårdens interna struktur, primärvårdens utveckling och redan kända fakta om akutsjukvårdstransporter. Men frågan i yrkandet – hur vården i Sollefteå påverkar Försvarsmaktens långsiktiga etablering, samhällets attraktionskraft och utvecklingsmöjligheter – har inte utretts, analyserats eller ens belysts.
Särskilt allvarligt är att regionen inte haft någon direkt dialog med regementschefen för I21, trots att det är han som bär det faktiska ansvaret för etableringens genomförande på plats. Regementschef Jonas Karlsson har tydligt markerat i ett öppet brev att:
“De neddragningar som ska klubbas inom kort kommer att vara klart negativa för regementets förmåga att rekrytera och behålla personal.”
Han framhåller även att rekryteringar redan har uteblivit, att regionen inte har fört någon dialog med I21, och att det saknas en analys av hur sjukhusets framtid påverkar försvarets närvaro.
Detta rör inte enbart tillgång till vård i vardagen. Det handlar om Sollefteås möjlighet att ta emot och behålla de hundratals människor som försvarets expansion innebär. Det handlar om samhällsservice, trygghet och infrastruktur som är avgörande för att människor ska välja att bosätta sig och verka i området.
Regementet har också påtalat att en neddragning försvårar den sjukvårdsutbildning som bedrivs i samarbete med det lokala sjukhuset, och ser behovet av ett beredskapssjukhus i regionen – något som regionen inte ens kommenterat i sitt svar.
Att kalla detta för ”beaktat” är direkt missvisande. Det är tydligt att regionen valt att inte ta ett utvecklingsansvar, utan enbart fokusera på hälso- och sjukvårdens interna omställning, som om sjukvård vore frikopplat från ortens långsiktiga samhällsbyggande.
Vi anser att det är både kortsiktigt och ansvarslöst att inte genomföra en särskild utredning om sjukvårdens betydelse i detta sammanhang. Att inte göra det är att riskera en av statens viktigaste inlandsetableringar, och att lämna kommunerna att ensamma bära konsekvenserna av ett underminerat samhällskontrakt.
Pia Lundin
Isabelle Tejbo
David Forslund
Caroline Nordgren
att förtydliga och utröna potentialen av sjukvårdsutbudet på Sollefteå sjukhus genom att slutföra och konkretisera dialoger om Norrtäljemodellen med Sollefteå och Kramfors kommuner, samt
att utreda möjligheter till andra driftsformer för Sollefteå sjukhus
Att förtydliga och utröna potentialen av sjukvårdsutbudet på Sollefteå sjukhus genom att slutföra och konkretisera dialoger om Norrtäljemodellen med Sollefteå och Kramfors kommuner – det var ett tydligt och konstruktivt återremissyrkande.
Regionens svar uppfyller inte detta. Man konstaterar att dialoger har genomförts med kommunerna, men redovisar inga faktiska resultat, analyser eller vägval. Det konstateras att dialogerna ”gett viktig information”, men att det varit ”komplicerat att föra några mer sakliga detaljdiskussioner”, eftersom beslutet om sjukhusstruktur inte är fattat. Därmed har man i praktiken skjutit frågan åt sidan.
Med andra ord: regionen har inte ens försökt konkretisera potentialen i den samverkansmodell som yrkandet efterfrågar, utan gör gällande att det är först efter ett nedläggningsbeslut som dessa frågor kan hanteras. Detta vänder hela logiken i återremissyrkandet på huvudet – det som efterfrågades var ju just en analys innan beslut.
Att man dessutom kallar samorganisation med kommunerna för ”komplicerat”, och beskriver behovet av tvåkommunssamverkan som ett hinder, är inte ett skäl att avstå – det är ett uppdrag att ta på allvar. Att man inom andra delar av verksamheten – såsom kostnämnd och lokaler – redan samverkar, visar dessutom att det finns möjligheter.
Vad gäller alternativa driftsformer hänvisar regionen till en äldre utredning från 2018. Trots att det nu handlar om en ny kontext – en pågående avvecklingsprocess, stora kompetensförsörjningsproblem och ett växande statligt försvarsuppdrag – så väljer man att inte ens uppdatera analysen. Man avfärdar hela frågan med hänvisning till att ”en alternativ aktör per automatik inte har bättre förutsättningar”.
Detta är inte ett seriöst bemötande av ett politiskt återremissyrkande. Att lyfta alternativa modeller i ett läge där vårdplatsbrist, budgetöverskridanden och rekryteringsproblem dominerar, borde ses som ett konstruktivt utvecklingsinitiativ – inte som ett störningsmoment.
Vi beklagar djupt att regionen valt att stänga dörren till framtidslösningar. Vi beklagar också att man vägrar se det utvecklingsvärde som finns i samverkan mellan kommuner och region – och i att tänka nytt kring drift, ansvar och närhet till vård.
De svar vi fått i denna 13-sidiga ”utredning” visar tydligt att Region Västernorrland varken är intresserad av utveckling, alternativa lösningar eller det minsta oroade över den potential som finns – men som man konsekvent väljer att förneka.
Man återkommer till samma mantra: att Sollefteå sjukhus saknar förutsättningar, att befolkningen minskar, att kostnaderna är för höga och att bemanningsproblemen är olösliga.
Men vad som aldrig nämns är att hyrberoendet – det som ofta lyfts som skäl för omstrukturering – är allra störst i Sundsvall, framför allt när det gäller sjuksköterskor. Även där finns en betydande brist på läkare och vårdplatser.
Trots det är det just Sollefteå som föreslås förlora sin sjukhusstruktur – inte de delar av länet där problemen är störst. Det är ett politiskt och geografiskt val, inte ett sakligt eller systematiskt.
Den utvecklingspotential som finns i samverkan med kommunerna, i alternativa driftsformer, i att tänka nytt – den väljer regionen att bortse från.
Och därmed väljer man också bort möjligheten till verklig förändring, förtroendeskapande och samhällsbyggande.
Dessutom försummas den personal som i dag håller Sollefteå sjukhus i drift. Förslaget innebär att 146 tjänster försvinner – och det handlar inte enbart om vårdpersonal. Även servicepersonal som lokalvårdare, köksanställda, transportpersonal och administrativ personal som ej är medräknade kommer att drabbas.
Dessa människor är inte utbytbara kuggar – de är rotade i samhället, viktiga för verksamheten och för den sociala strukturen på orten.
De erbjuds i bästa fall tjänster vid kustsjukhusen, men vi vet att endast en handfull kommer kunna eller vilja tacka ja. Resten försvinner ur vården – eller lämnar regionen.
Detta är inte bara en omställning – det är en avveckling av människor, kompetens och förtroende.
När arbetstillfällen, vård och framtidstro tas bort, följer befolkningen efter. Den utveckling som borde handla om att stärka inlandets roll i regionens helhet, blir i stället en process som driver på utflyttning och försvagning, i synnerhet för Västra Ångermanland.
Vi ser tydligt att regionens strategi inte syftar till att ta tillvara vare sig lokal närvaro, alternativa lösningar eller samhällsbärande strukturer. I stället centraliseras makt och resurser utan att det sker någon seriös prövning av andra vägar.
(Bilder i sidokolumnerna: De av våra ledamöter som deltog i debatten i regionfullmäktige den 5 maj 2025, dagen då beslutet föll)
