Fördomar och felaktiga föreställningar i debatten om Västernorrlands sjukvård

Jag upphör aldrig att förvånas över att politiker och ledarskribenter i debatten om vad som kan och bör göras åt sjukvården i Västernorrland konsekvent utgår från ett antal förutfattade meningar, fördomar och felaktiga föreställningar. Så, till exempel, tycks man ha en nästan religiös tro på stordriftens och centraliseringens fördelar.

Men redan vanligt sunt förnuft borde väl säga, att vården inte blir billigare genom att man skickar sjuka människor tio mil extra för att de ska kommer till ett större sjukhus. Speciellt inte om kostnaderna inte minskar på det sjukhus de tidigare kunnat komma till.

Man ifrågasätter inte detta ens när det i efterhand visat sig att det var felaktigt. ”Sparprogrammet” med bland annat nedläggningarna i Sollefteå ledde ju inte bara till en omedelbar kraftig kostnadsökning – istället för att minska med som planerat 260 miljoner så ökade landstingets kostnader 2016 med 300 miljoner – utan också till i fortsättningen snabbare kostnadsökningar än förut.

En annan vanlig tankevurpa är att inte se sambanden mellan orsak och verkan. Mittmedias ledarskribent Marcus Backholm Bohlin skrev till exempel nyligen, sedan han fullt riktigt konstaterat att Sollefteå sjukhus är beroende av kostsam stafettpersonal, ”att vi egentligen är för få personer för att hålla oss med tre sjukhus”.

Men kostnaderna i Sollefteå, till exempel för stafettpersonal, har inte alls det samband med antalet sjukhus, det vill säga ”för litet av stordrift och centralisering”, som Backholm Bohlin tycks tro. Före neddragningar och centralisering hade Sollefteå sjukhus knappast några problem med personalförsörjningen. Då var Sollefteå ju också ett utbildningssjukhus med många AT-läkare.

Neddragningarna innebar att utbildningsverksamheten skrotades och jämförelsevis billiga AT- läkare fick ersättas med för stora pengar inhyrda doktorer från uthyrningsföretag. När akutkirurgin togs bort och därmed både handledare och möjlighet till AT-tjänstgöring inom kirurgi i Sollefteå, så blev det till exempel tomt på akuten. Där kostade stafettläkarna nio miljoner i fjol.

Att möjligheterna till AT-tjänstgöring i Sollefteå försvann kommer naturligtvis också att avspegla sig i problem med hela regionens framtida kompetensförsörjning, inte minst då inom primärvården.

Att neddragningarna på Sollefteå sjukhus skulle vara bra för Sundsvall är en annan vanlig vanföreställning. Också här är det precis tvärtom. I Sundsvall har kostnaderna för hyrpersonal skenat. Vårdköerna har i flera fall fördubblats eller flerdubblats. Sedan man fått ta emot blivande mödrar från Sollefteå på Sundsvalls BB har man tvingats börja skicka kvinnor från Sundsvall tio mil för att föda i Hudiksvall.

Om regionens makthavare tror att sjukvårdens kostnadsproblem kan lösas genom att åter ta fram tårtspaden eller osthyveln och ytterligare skära eller radikalt lägga ned i Sollefteå och Örnsköldsvik, så blir resultatet en katastrof. Den västernorrländska befolkningen riskerar då att på många områden bli helt utan fungerande sjukvård.

Porträtt Pia Lundin

Pia Lundin
Regionråd i opposition
2:e vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden

Facebook Messenger