Unga mår sämre – ingen enskild aktör kan lösa det

Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar trots omfattande insatser. Joakim Bymark menar att lösningen inte enbart finns i skolan eller vården, utan också i hur vi som vuxna, föräldrar och samhälle formar barns uppväxt och framtidstro.

 

 

Den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga. Enligt Skolverkets rapport om könsskillnader i skolresultat (2025) är det i dag flickor som mår och presterar allt sämre, men trenden drabbar unga brett – oavsett hur vi väljer att kategorisera dem.

Skolan är förstås central i barns utveckling, men ingen huvudman – kommunal eller privat – kan lösa problemen ensam.

Hemmasittandet och neuropsykiatriska diagnoser ökar. Diagnoser uppstår dock inte i vakuum; de formas i mötet mellan individ och miljö. Orsakerna är komplexa: lärartäthet, struktur, pedagogik, hemmiljö och digital vardag. En förbisedd dimension är att många unga dessutom saknar mening och riktning i en fragmenterad tillvaro.

Studien ”Flourishing in Sweden: Great overall – but not for all” visar att unga skattar lägst på lycka, balans, mening och ekonomisk trygghet – men högst på ångest, ensamhet och psykisk belastning. Det vi ser är en alltmer utbredd upplevelse av ett liv utan riktning. Det vill säga ett djupare existentiellt problem.

Som psykolog – tidigare inom habilitering och nu inom somatisk vård – som förälder och som ledamot i barn- och utbildningsnämnden i Timrå, har jag sett problemet från flera håll och insett att skolmiljön absolut spelar roll: den kan i olika lägen antingen hjälpa eller stjälpa. Jag har som psykolog ställt diagnos och jag har i politikerrollen lagt förslag – som också blivit verklighet – om att utbilda skolpersonal i Timrå kommun i bemötande och anpassningar för barn med diagnoser som adhd och autism. Det är viktigt förstås, men bara ett steg.

När struktur, resurser och kunskap saknas förstärks medfödda sårbarheter (till exempel benägenhet till hyperaktivitet eller svårigheter med exekutiva funktioner), och diagnos blir ibland en viktig väg till stöd och hjälp och ökad förståelse från omgivningen. Men det löser inte systemiska och existentiella problem långsiktigt. Ansvaret delas av skola, hem och samhälle.

Så vad bör göras? En statlig samordningskommission? Nya nationella riktlinjer för lärmiljöer och digital belastning? Kanske. Men ju mer jag tänker på politiska åtgärder, desto mer skaver det – ja, de behövs, men det känns samtidigt otillräckligt. Den digitala miljön, med evigt skrollande, jämförelser och dopaminkickar, slukar tid, uppmärksamhet och självkänsla bortom riktlinjers räckvidd. Vi måste gå djupare: rannsaka vår kultur, ifrågasätta vad vi som vuxna och föräldrar normaliserar.

Avslutningsvis: när ohälsa, diagnoser och hemmasittande eskalerar trots alla insatser är det tydligt att både system och kultur svikit – och att vi själva är del av det. Skolåtgärder kan fungera på kort och medellång sikt, men inte på lång sikt. Vi måste ta det obekväma ansvaret och rannsaka oss själva, både som individer och som kultur och samhälle – och därefter försöka hitta mening som inte går att skrolla bort.

Joakim Bymark, legitimerad psykolog och politiskt aktiv i Timråpartiet och Sjukvårdspartiet Västernorrland

Publicerad i Sundsvalls tidning 13 februari 2026

Länk: https://www.st.nu/asikter/unga-mar-samre-ingen-enskild-aktor-kan-losa-det/