Cynisk och hård styrd utredning om sjukhusen
Ernst & Youngs sjukhusutredning beskrivs som både styrd och missvisande. Pia Lundin menar att viktiga medicinska fakta och resultat utelämnas, samtidigt som konsekvenserna för invånarna i västra Ångermanland och Ragunda underskattas.
Den ”oberoende” utredning som Ernst & Young gjort påstås ”ta hänsyn till den vård som oundvikligen behövs vid Sollefteå sjukhus ur medicinsk synpunkt”. Men sanningen är att utredningens förslag innebär att 92 procent av befolkningen inom den västra delen av Ångermanland som är yngre än 79 år går miste om allt akut medicinskt omhändertagande. Bara de allra äldsta som hamnar på en nyinrättad geriatrisk avdelning ska få någon sjukhusvård i Sollefteå.
”Den tar inte någon hänsyn till behoven hos de drygt 41 000 människor i västra Ångermanland och Ragunda som får bokstavligen livsfarligt långa avstånd till akut medicinskt omhändertagande på sjukhus! ”
Utredningen påstår också att en koncentration av den medicinska akutsjukvården till de andra sjukhusen på något sätt skulle ge en bättre tillgänglighet till primärvården i de drabbade inlandskommunerna. Det blir naturligtvis i stället ännu svårare att rekrytera personal till hälsocentraler som inte längre har stöd från ett akutsjukhus inom rimligt avstånd.
Och så försöker utredarna få oss att tro att de medicinska insatserna i Örnsköldsvik och Sundsvall skulle få högre kvalitet genom ”skaleffekter”. Detta när de självklara konsekvenserna blir att patienter får en till två timmars ökad restid till akutsjukvården. Har inte utredarna klart för sig att akutvård även i den här delen av landet ofta innebär att varje minut som behandlingen dröjer ger irreversibla skador?
EY-konsulterna bidrar, genom att åberopa Måns Roséns sedan länge underkända utredning ”Övning ger färdighet”, till att skapa en tradition av utredningsfusk. Detta också genom att åberopa resultatet från Hjärtinfarktregistret från 2023 för att underförstått påstå att kvaliteten på vården per automatik blir bättre på de större sjukhusen. I stället för att konstatera att Sollefteå sjukhus just när det gäller hjärtvård i konkurrens med ett sjuttiotal andra sjukhus under tre av de senaste sex åren fått priset ”bästa sjukhus i landet”.
Problemen när det gäller regionens vård av hjärtinfarkter finns inte i Sollefteå utan i vårdkedjan. Den kardiologiska avdelningen i Sundsvall som gör EKG-bedömningar och ordinerar propplösande behandlingar är redan överbelastat. Informationsflödet mellan sjukhusen tycks inte heller fungera eftersom var femte patient i Sollefteå inte längre finns med i registreringen. Detta, liksom andra av stordriftens och centraliseringens nackdelar – till exempel återkommande korridorvård i Sundsvall – nämner utredningen inte alls.
Och varför nämns inte strokevården i Sollefteå? Här hade Sollefteå sjukhus det klart bästa resultatet bland regionens tre sjukhus.
Utredningen är inte ”oberoende” utan hårt styrd. Och dessutom cynisk. Den tar inte någon hänsyn till behoven hos de drygt 41 000 människor i västra Ångermanland och Ragunda som får bokstavligen livsfarligt långa avstånd till akut medicinskt omhändertagande på sjukhus.
Hårdast av alla drabbas nog de patienter som är behov av vård i Umeå på grund av blödningar i hjärnan. De får finna sig i en fördröjd behandling med 17 mil eftersom de måste ta en omväg via Sundsvall till Umeå precis som traumapatienter har gjort sedan 2017 när akutkirurgin i Sollefteå lades ned.
Pia Lundin
Specialistsjuksköterska, oppositionsråd Sjukvårdspartiet Västernorrland
Artikel publicerade i Nordsverige 23 april 2024
